Del 2: Sill och strömming är Östersjöns motor

av | jul 13, 2026 | Nyheter

AI-genererad bild

Sill och strömming är samma art, Clupea harengus. I Sverige kallas den i regel sill söder om Kalmarsund och strömming längre norrut. Namnet varierar men funktionen i havet är densamma. Det är en av Östersjöns viktigaste arter, både ekologiskt, ekonomiskt och kulturellt.

Sill och strömming är en nyckelart därför att den binder ihop flera nivåer i ekosystemet. Den äter plankton och små kräftdjur och blir i sin tur föda för torsk, lax, gädda, abborre, säl och sjöfågel. När sill och strömming minskar påverkas därför inte bara fisket utan hela näringsväven. Ett hav utan starka bestånd av sill och strömming blir ett svagare och mer instabilt hav.

Under lång tid betraktades sill och strömming som en nästan outsinlig resurs. De stora stimmen var en självklar del av livet runt Östersjön. Fisken saltades, röktes, lades in och såldes lokalt. Den bar kustsamhällen, skapade arbete i hamnarna och blev en del av matkulturen. Surströmming, inlagd sill och rökt strömming är inte bara livsmedel utan också uttryck för ett äldre förhållande mellan människor och hav.

Bilden har förändrats

Den bilden har förändrats. Under de senaste decennierna har många kustfiskare vittnat om kraftigt minskade fångster, mindre fisk och en tydlig brist på större individer. Det gäller särskilt i kustnära områden där det småskaliga fisket länge varit beroende av stor strömming av god kvalitet. När den större fisken försvinner minskar också möjligheten att bedriva ett lönsamt kustfiske.

Under lång tid betraktades också sillen/strömmingen som en art i hela Östersjön men senare års forskning visar att beståndet är lokalt och att fiskarna inte rör sig över så stora avstånd som tidigare trotts. Det betyder att fiskas ett bestånd bort, lokalt, så kommer det inte per automatisk ny strömming/sill och ersätter.

Problemet är inte enbart att det finns färre fiskar på vissa håll. Det handlar också om att beståndens sammansättning har förändrats. När stora, äldre individer blir ovanliga påverkas reproduktionen och ekosystemets stabilitet. Större strömming har en annan ekologisk roll än små individer. Den kan äta annan föda, vara viktigare som byte för större rovfisk och bidra till att hålla balansen mellan arter.

Hårda fisket

Det hårda fisket är en central del av förklaringen. Det pelagiska fisket efter sill, strömming och skarpsill bedrivs med stora fartyg som kan ta mycket stora fångster. Fisket sker i den fria vattenmassan och fångsterna används till stor del för fiskmjöl och foder. Det innebär att en av Östersjöns viktigaste matfiskar i hög grad lämnar livsmedelskedjan och istället blir råvara i en industriell produktionskedja.

Det småskaliga kustfisket fungerar på ett annat sätt. Det är mer lokalt, mer beroende av säsong, väder, beståndens närvaro nära kusten och efterfrågan från människor som faktiskt äter fisken. När det kustnära beståndet försvagas slår det direkt mot lokala fiskare, beredningsföretag, restauranger och kustsamhällen. Konflikten mellan det storskaliga pelagiska fisket och det småskaliga kustfisket handlar därför inte bara om kvoter utan om vilken typ av havsförvaltning som ska prägla Östersjön.

Beståndens utveckling

Sill och strömming påverkas samtidigt av mer än fiske. Övergödning, syrebrist, klimatförändringar och förändrade födoförhållanden påverkar beståndens utveckling. När bottnar drabbas av syrebrist förändras livsmiljöerna för många arter. När temperaturen stiger förändras planktonsamhällen, födotillgång och fiskens tillväxt. När hela ekosystemet pressas blir sill och strömming mer sårbar.

En viktig förändring i Östersjön är kopplingen mellan strömming, skarpsill och storspigg. Forskning från SLU visar att storspigg, små strömmingar och skarpsill delvis konkurrerar om samma föda. När mängden större strömming minskar kan spiggen gynnas. Det kan i sin tur påverka kustens ekosystem eftersom spigg äter ägg och larver från andra fiskarter. Resultatet kan bli en negativ spiral där rovfiskar får svårare att återhämta sig samtidigt som spiggen breder ut sig.

Sill och strömming har därför en dubbel roll. Den är både byte och konkurrent, både matfisk och ekologisk regulator. När bestånden är starka bidrar de till balans i havet. När de försvagas kan andra arter ta över utrymme på ett sätt som förändrar hela systemet.

Måste finnas kvar

Den centrala frågan är därför inte bara hur mycket sill och strömming som kan fiskas utan hur mycket som måste finnas kvar i havet för att Östersjön ska fungera. Kvoter som enbart utgår från maximal fångst riskerar att missa artens större betydelse. Förvaltningen behöver väga in beståndens storlek, åldersstruktur, regionala skillnader, kustsamhällenas behov och artens roll som föda för andra djur.

Utvecklingen har redan fått politiska konsekvenser. Diskussionen om utflyttade trålgränser, minskade kvoter och särskilt skydd för kustnära bestånd har vuxit. Forskare, kustfiskare och miljöorganisationer har krävt en mer försiktig förvaltning. Många menar att dagens system inte tillräckligt skyddar lokala bestånd och att de stora fångsterna till havs kan påverka tillgången på fisk nära kusten.

Sill och strömming är därför mer än en fiskeresurs. Den är ett mått på Östersjöns tillstånd. När strömmingen minskar, blir mindre och försvinner från kustnära vatten säger det något om hela havets hälsa. Ett starkt bestånd av sill och strömming är en förutsättning för livskraftiga rovfiskar, fåglar, sälar, kustsamhällen och ett fortsatt fiske som kan försörja människor med mat.

Framtiden

Framtiden för Östersjön avgörs till stor del av hur denna art hanteras, att skydda sill och strömming handlar inte om att stoppa allt fiske. Det handlar om att förstå att Östersjöns motor inte kan köras på övervarv hur länge som helst. Ett hav som töms på sin viktigaste bytesfisk förlorar kraft, balans och motståndskraft. Ska Östersjön återhämta sig måste sill och strömming förvaltas som den nyckelart den är, inte bara som en kvot i ett fiskeribeslut.

Källor: