I flera av våra svenska vattendrag pågår just nu omfattande återställningsarbeten. Detta efter århundraden där vattnen nyttjats som transportled för timmer och andra verksamheter. Arbetet göra för att återställa vattnen till mer naturliga förhållanden som ger tillbaka förutsättningarna till fisk och annat liv att leva och föröka sig i våra strömmande vatten.
Arbetet görs av kommuner och länsstyrelser i nära samarbete med älvarna och åarnas förvaltningsorganisationer och sportfiskeklubbar. Här läggs ofta ned massor med timmar av ideellt arbete ned för att skapa så bra möjligheter som möjligt för våra fiskbestånd .
Parallellt så pågår ett yrkesfiske ute i Östersjön på lax, öring och på sill /strömming, de senare är motorn i hela Östersjöns ekosystem ioch fisket bedrivs på en nivå som långt över vad våra bestånd har visat sig tåla och nu är det uppenbart – det finns ingen fisk.
I de två nordligaste områdena i Östersjön, delområde 30 och delområde 31, (från Uppsala upp till Haparanda och motsvarande på finsk sida) så brukar laxkvoten vara uppfiskad på 10-14 dagar, före den 1 juli. I år, när vi nu kommit in i augusti månad så har bara 70 procent av kvoten fiskats upp. Många yrkesfiskare har redan gett upp och plockat upp sina fällor.
– I en fungerande förvaltning så skulle laxfisket ha varit stoppat för länge sedan när tillgången på lax visade sig vara så dålig, säger Thomas Johansson, generalsekretare i Stiftelsen för Östersjölaxen..
– Det är onekligen som helt skilda världar. Här restaurerar vi för fullt för att återställa älven i sitt ursprungliga skick för att lax, öring och annan fisk ska kunna vandra, leka och för fortplanta sig samtidigt som de kommer mycket oroväckande rapporter om läget ute i Östersjön, säger Thomas Johansson, som tillbringat sommaren med att gräva i Kågeälven.
Laxsvepet
När Stiftelsen för Östersjölaxen ringde runt en bit in i juni månad, i år, så var bilden i det närmaste helt samstämmig – det var ont om fisk, få laxar och öringar hade vandrat upp och även i vatten, som har relativt starka bestånd, Torneälven och Kalixälven, så var uppvandringen av fisk långt under det normala.
– Vi har fortsatt hålla kontakten med våra förvaltningsorganisationer och läget är ungefär detsamma idag och det ser vi som är ute längs våra vatten. Det har vandrat upp betydligt mindre fisk i år än tidigare år.
Kågeälven
Återställandet av Kågeälven är nu inne på sitt andra år, sin andra sommar.
– Vi har grävt nästan hela sommaren, så snart vattnet sjunkit efter vårfloden och vi börjar närma oss mynningsområdet. Nu väntas mer vatten i älven så vi måste avbryta restaureringen tills vattnet sjunkit igen och då kommer vi att gå uppåt i älven igen, i områdena runtSandfors, berättar Thomas Johansson.
Samtidigt som arbetet har fortsatt så kan resultatet ses av förra årets grävningar.
– Vi har nu fått en älv som rinner mer meandrande och naturligt med varierande djup och ström-förhållanden. Vi har grävt upp stora block och i vissa fall tillfört stora block då de ursprungliga blocken blivit bortsprängda för att underlätta flottningen. Vi har även arbetat mycket med att återställda lekbottnar som sedimenterat igen. De tidigare kanaliserade forsarna, släta som matsalsgolv är borta.
Bidrag
Så samtidigt som våra vatten, som rinner ut i Östersjön återställs, städas, rensas för att fisk och annat liv ska få så goda möjligheter som möjligt för att leva så ges det samtidigt stora bidrag för att upprätthålla ett subventionerat yrkesfiske som lett till en situation där torskbeståndet i Östersjön är allvarligt hotat och där sill/strömming också ser ut att vara i allvarlig fara.
– Det är onekligen en mycket märklig typ av investeringar, av samhället, där ett yrkesfiske efter hotade arter subventioneras och där fisken som fångas inte bör ätas enligt vårt eget Livsmedelsverk samtidigt som det satsas pengar på att återställa de vatten där de här fiskarna ska leva och fortplanta sig. Det är svårt att förklara varför skattemedel ska gå till att jaga hotade arter som vi inte ska äta därför att de är fulla med miljögifter, säger Tomas Johansson.