Östersjölaxens biologi.

Laxen är en vandringsfisk och genomgår flera tuffa moment under sin livstid. Laxungarna föds på våren och stannar i älven ett par år. De förbereds sedan för ett liv i havet, blir silvriga och kallas då smolt. Smolten vandrar mot havet, och det första havsåret är kritiskt. De måste hitta föda samt undvika predatorer. De flesta laxar vandrar till södra Östersjön där de växer snabbt. Efter ett par år vandrar de tillbaka mot sina hemälvar.

YNGLEN BLIR TILL I ÄLVEN

Uppströmsvandringen till lekplatserna innebär ofta svåra passager förbi starka forsar. De äter inte under denna tid. Leken sker sedan under senhösten, honan gräver en lekgrop där äggen läggs. Sedan börjar livscykeln om.

Laxen kläcks under våren från sitt romkorn som legat nerbäddat i älvarnas strömsatta grusbankar sedan hösten året innan. Laxynglet (gulsäcksyngel) kravlar sig upp och livnär sig på gulesäcken som är deras enda födokälla första tiden i livet. De får alltså ingen vårdnad av sina föräldrar.

När den matsäcken är slut så börjar födosöket efter insekter i älvens strömområden. Laxungarna som nu kallas för stirr stannar mellan ett och ända upp till fyra år i älven beroende på var laxen haft sin födelseplats. Ju längre norrut ju längre älvsvistelse.

MOT HAVETS UPPVÄXTOMRÅDEN

När laxungarna tillväxt i sötvattnet och nått en längd av 10 till 16 cm så ställer laxungarna om sig till ett liv i havet. Denna omställning innebär att laxungarna förändras morfologisk, beteendemässigt och fysiologiskt. Detta kallas för smoltifiering och laxungarna får en silverskimrande dräkt som är ett utmärkt kamouflage för en vistelse i havet.

Deras biologiska klocka som styrs av dagslängd-förändringen och till viss del vattentemperaturen styr förändringen av stirr till smolt så att vandringen sker i samband med en ökning av vårflöden (skogs- eller fjällflod) så att fiskarna vandrar i större stim mot kustområdet.

Östersjölaxens väg fram och tillbaka.

Från älvarnas mynningsområden börjar resan ner till de rika uppväxtområdena i södra Östersjön. Laxens huvudföda är strömming och skarpsill. Laxen stannar i dessa områden ett till flera år innan resan tillbaka till hemälven börjar. De laxar som återvänder efter endast ett havs-år är oftast små hanlaxar som kallas för grilse (engelsk beteckning). Dessa fiskar kommer ofta sent på sommaren eller hösten.

Huvuddelen av laxen stannar ytterligare något år och äter upp sig i södra Östersjön.

Huvuddelen av laxen stannar ytterligare något år och äter upp sig i södra Östersjön. Det är en fördel för framförallt honorna att vara stora eftersom en stor hona ger stora och många ägg som sedan resulterar i fler laxungar jämfört med vad en liten hona åstadkommer. Återresan börjar under vintern-våren då stim av lax från flera olika stammar slår följe på sin väg norrut upp efter Östersjökusten. Många laxar kommer fram till sin hem-älv redan i slutet av maj månad.

När de känner av sötvattensflödet från sin hemälv så vandrar de in och börjar en fysiologisk omställning då de bla använder det kalk de byggt upp i kroppen till att utveckla sekundära könskaraktärer (hanar) och efter en tid i älven bildar könsprodukter (mjölke och ägg). Under sin tid i älven äter inte laxen. I älven letar, med sitt föredömliga luktsinne, de företrädesvis upp den plats där de själva föddes många år tidigare.

KÖNSMOGNAD

De väntar på lekområdena fram till i oktober då älvstemperaturen sjunker ned mot kring 4 °C och leken är nära förestående. Honorna väljer lekområde med fint lekgrus och väntar på att hanar ska komma.  Ofta kan flera olika ålders- och storlekskategorier av hanar ”konkurrera” om honans gunst. Hanar av lax kan bli könsmogen vid olika ålder. En del hanar blir könsmogna när de är 10 cm och väger 10 gram utan att ha varit i havet. Dessa tidigt köns-mogna hanar är alltså betydligt mindre än en hane som varit tre år i havet och väger vid leken upp till 25 kg.

Utmaningar med livskraftiga bestånd i våra älvar.

FLOTTNINGENS ÖDELÄGGELSE AV BIOTOPER

Laxen som en viktig resurs i älvdalarna var en sak men under 1850-talet blev själva älven allt viktigare. I de mindre och större älvarnas biflöden anlades det redan under 1600- och 1700- talet dammar till kvarnar och sågar. Under 1850- talet när behovet av timmer ökade och kustnära sågverk saknade trävaror så började våra älvar rensas, rätas och dämmas för att underlätta flottningen av timmer ner till kustens sågverk.

En stor del av befolkningen var under de kommande 150 åren direkt beroende av den inkomst som skogsarbetet och flottningen gav. De orörda vildmarkerna längs älvarnas avrinningsområden skövlades och bebyggdes allteftersom. Anpassningen av vattendragen för att transportera timmer nedströms ledde tyvärr till att laxens uppväxt- och lekområden förstördes.  

DET MODERNA SKOGSBRUKET

Flottningsepoken pågick ända in på 1980 talet. Det moderna skogsbruket hade då redan gjort sitt intåg. Skogsbrukets stora påverkan på framförallt våra älvars biflöden med viktiga lek- och uppväxtområden för framförallt öringen har gett problem för fisken.

Till exempel så har anläggandet av skogsvägar med undermåliga vägtrummor hindrat fiskens vandringar så bäckars produktionsarealer kraftigt begränsats.

Andra saker som påverkat öringbestånd i mindre vattendrag negativt är körskador av tunga skogsmaskiner som lett till ökad sedimenttransport. Avverkning av kantzoner som gett skydd och skugga åt fisken och skogsdikning är ytterligare faktorer som påverkat våra vatten. Dikningarna ledde till en hög sedimenttransport som ödelade stora delar av framförallt biflödenas lekbottnar.

Läckaget av metylkvicksilver från de dikade markerna påverkar än idag många vatten. Dikningen har även lett till att många vattendrag torrläggs då avrinningen koncentreras till en kort tid under året.

VATTENKRAFTEN OCH KOMPENSATIONSODLINGEN

Under förra sekelskiftet började älv efter älv att byggas ut för elproduktion till den växande industrin och den begynnande välfärden. Som kompensation till yrkesfisket ålades kraftverksägarna att sätta ut odlad lax och öring i älvar där lax och havsöring inte längre kunde reproducera sig.

Ofta valdes avelsfisken på exteriöra karaktärer som kön, storlek, kondition och sen ankomst mot odlingen och inte på deras biologiska livshistorieegenskaper som tid för återvandring, olika antal år i havet, mm. för att minimera deras tid i fiskodlingen där de lätt kunde infekteras av svamp.

MILJÖGIFTER

Östersjön är ett av världens mest förorenade hav. Mycket beror på dess utsatta läge. Omringat av tätt befolkade landområden och med bara smala sund som förbindelse till världshaven blir alla utsläpp kvar länge. Detta kombinerat med en vattenmassa som aldrig blandas om ordentligt och ett bräckt vatten där alla arter redan lever på gränsen av vad de tål.

Mycket härrör från gamla synder från massaindustrins klorblekning med PCB och DDT. Idag finns stora problem med inlagring av dioxin i fet fisk i så gott som alla svenska vattendrag, i synnerhet hos kust- och havslevande fisk som lax, öring strömming, mm. Dioxin är ett farligt gift och cancerframkallande. Lax och öring i Östersjön är idag inte tjänlig som människoföda. Sverige, Finland och Lettland har undantag från EU’s säljförbud av fet östersjöfisk som tillåter att denna fisk enbart får saluföras inom och mellan dessa länder.

LAXFISKE

Olika former av yrkes- och fritidsfiske är orsak till en stor del av dödligheten för den vuxna laxen. Det sker fiske efter lax i såväl vattendrag, längs kusterna och ute till havs. Sverige har nyligen fasat ut allt fiske med långlina i egentliga Östersjön, men detta fiske är fortfarande tillåtet och utförs av andra länders fiskare. Längs kusten finns ca 644 fasta redskap (år 2011). Av dessa tillhör 17 % icke licensierade så kallade husbehovsfiskare.

Dessa fiskare fiskar med samma redskap som yrkesfiskarna men behöver till skillnad från dem inte rapportera in sin fångst. Det uttag som detta fiske står för räknas således inte av laxkvoten. Kustfisket fångar främst återvandrande lax. Även detta fiske fångar fisk från flera blandade bestånd, men är mer strukturerat eftersom ju närmare en älv man fiskar desto fler laxar från den älven fångas. Det är alltså viktigt att laxfiske på älvdalsnivå sker i och så nära hemälven som möjligt för att inte fisket ska ske på andra stammar än den egna.

DEN GEMENSAMMA KVOTEN

Den gemensamma laxkvoten för hela Östersjön delas in i en nationell fördelning enligt en relativ stabilitet som baserades på olika nationers fiske i Östersjön under 1980-talet. De största fiskenationerna är Sverige som har 27 % av kvoten, Finland som har 25 % och Danmark som har 20 % av den totala årliga kvoten för lax.

Laxkvotens storlek baseras på rekommendationer av det internationella havsforskningsrådet (ICES) och deras biologiska rådgivning vilken syftar till att bestånden successivt ska nå de uppsatta förvaltningsmålen. Rådgivningen baseras på data som från älvarna t.ex. lekuppvandring, tätheter av laxungar och smolträkning, samt fiske statistik. Inom EU (ministerrådet) tas sedan beslut om den faktiska kvoten, som 2015 är beslutad till 95 928 laxar.