Kunskapsbanken

Laxen är en vandringsfisk och genomgår flera tuffa moment under sin livstid. Laxungarna föds på våren och stannar i älven ett par år. De förbereds sedan för ett liv i havet, blir silvriga och kallas då smolt. Smolten vandrar mot havet, och det första havsåret är kritiskt. De måste hitta föda samt undvika predatorer. De flesta laxar vandrar till södra Östersjön där de växer snabbt. Efter ett par år vandrar de tillbaka mot sina hemälvar. Uppströmsvandringen till lekplatserna innebär ofta svåra passager förbi starka forsar. De äter inte under denna tid. Leken sker sedan under senhösten, honan gräver en lekgrop där äggen läggs. Sedan börjar livscykeln om.

Laxen lever några år sin älv, i sötvatten, innan den vandrar ut i havet, Östersjön.

Laxen vandrar ned till södra Östersjön där den äter och växer till sig. Efter några år i havet så vandrar laxen tillbaka till den älv och det vatten där den föddes för att leka och fortplanta sig. Siffrorna på kartan är de olika fiskeområden som vårt innanhav, Östersjön är indelat i.

Laxen föds uppe i norr och vandrar sedan till fiskeområden 23, 24 , 25 och 26 , i huvudsak.

Så här skriver det svenska Livsmedelsverket:

Östersjölax och andra feta fiskarter från Östersjöområdet innehåller betydligt högre halter av dioxin och PCB än vildfångad lax från andra hav.  Att äta Östersjölax vid enstaka tillfällen innebär ingen ökad risk.  Äter man däremot ofta fisk med höga halter av dioxin och PCB under flera års tid  kan det innebära en ökad risk.

Vårt råd för barn, kvinnor i barnafödande ålder, gravida och ammande är att inte äta fisk som kan innehålla höga halter dioxin och PCB, ( till exempel fet fisk från Östersjön), oftare än två till tre gånger per år. Övriga bör inte äta sådan fisk oftare än en gång per vecka. Dioxin och PCB är ämnen som lagras i kroppen under många år och äter man mycket fisk som innehåller höga halter kan man till slut nå upp i nivåer som kan innebära en risk.

Genetisk forskning visar att i stort sett så är alla våra bestånd av vild lax olika. De är genetiskt extremt väl anpassade för just sitt vatten.

Johan Östergren, forskare på SLU, har visat med sin forskning, insamling av prover från olika bestånd, att  olika laxbestånd skiljer sig åt, genetiskt. Forskningen visar också att kompensationsutsättningen, utsättningen av odlad smolt, påverkat våra vilda laxar, negativt.

Oftast brukar tre olika typer av öring urskiljas utifrån skillnader i levnadssätt, så kallad havsöring som är en havsvandrande (anadrom) öring som utvandrar från sitt födelsevatten till havet, och insjööring som är anpassad till ett liv i sötvatten under hela sin livscykel och vandrar från sitt födelsevatten till en insjö, samt bäcköring som är en småväxt öring som lever hela sitt liv i bäckar och andra strömmande vattendrag.

Laxen är slankare, mer långsträckt och saknar oftast helt prickar nedanför sidolinjen och har bara ett fåtal på gällocken. Laxens stjärt- spole är smalare och stjärtfenan bred och V-formad.

Havsöringen har ofta prickar nedanför sidolinjen och på gällocken, har en kompaktare kroppsform och bred stjärtspole.